Ärligt talat, det här går inte längre. Jag fixar det inte och jag vet fan inte hur jag ska lösa det.

Jag känner för att ge upp, precis allt.

Jag fick en andra chans med mina studier, och skolan har hjälpt mig att lägga upp en plan, men jag orkar inte följa den.

Jag vaknar varje dag och tänker; "idag ska jag jobba med projektarbetet" men gör jag det? nej det gör jag inte.

Jag har heller inte sökt speciellt mycket efter en praktikplats och snart är det försent.

Men hur ska jag orka leta efter en när jag vet att jag inte kommer att klara av att gå dit?

Jag har så många tankar som bara flyger runt i huvudet och jag inte hur jag ska reda ut dem..

Jag är rädd att mitt liv kommer sluta i kattastrof, att jag varken kommer ha utbildning, jobb eller framtid.. men jag orkar inte ta tag i det.

hur ska jag orka planera min framtid när jag inte ens orkar leva i nuet?

Jag har inget att leva för, inget mål att jobba för att uppnå. Inget som får mig att vilja fortsätta med mina studier.

som om inte detta vore nog, så påminner omgivningen mig om att det börjar närma sig vinter och jul.. och jag har fortfarande inte sagt ett enda ord till min pappa sedan veckan innan vi åkte till Grövelsjön. Hur länge sen är det? Jag minns inte..

Jag minns inte ens hans röst...

Visst är det kanske lite mitt ansvar med.. men det var han som inte ringde när jag utan att berätta det för honom inte dök upp.

borde man inte bli lite orolig när ens dotter inte kommer hem en fredagkväll?

Det var också han som glömde bort min student.. Inte ens ett sms? vad ska jag göra då? Ringa? och säga vadå?

Jag vet inte..

Och snart nog är det jul.. vad ska jag göra då? Köpa en julklapp och skicka med Elin? Kommer han be mig komma dit?

Livet suger verkligen, och jag har inte ens någon att prata med... Alla är så långt borta.. Jag saknar mina vänner, saknar Marie och Fai. De två mest underbara personerna någonsin, men som bor så långt borta.

Jag saknar tiden då Fai kunde komma hem och bo hos mig när som helst. När jag bara behövde säga att jag saknar henne och nästa dag var hon där. Jag önskar att jag bodde närmare henne, jag behöver min bästa vän..

På samma gång försvinner mina vänner på fiesta. Skulle någon av er förstå om jag försökte förklara hur rädd jag är att förlora dem? Jag är så rädd, att när de väl bestämmer sig för att fiesta inte är ett spel de längre vill spela, när alla går över till DN, så kommer jag aldrig mer höra deras röst. Jag tror inte att jag kommer klara av att förlora dem.

Nej, nu ska jag försöka få några timmars sömn, i morgon börjar ännu en värdelös dag.

love
~Sandra