Ärligt talat, det här går inte längre. Jag fixar det inte och jag vet fan inte hur jag ska lösa det.

Jag känner för att ge upp, precis allt.

Jag fick en andra chans med mina studier, och skolan har hjälpt mig att lägga upp en plan, men jag orkar inte följa den.

Jag vaknar varje dag och tänker; "idag ska jag jobba med projektarbetet" men gör jag det? nej det gör jag inte.

Jag har heller inte sökt speciellt mycket efter en praktikplats och snart är det försent.

Men hur ska jag orka leta efter en när jag vet att jag inte kommer att klara av att gå dit?

Jag har så många tankar som bara flyger runt i huvudet och jag inte hur jag ska reda ut dem..

Jag är rädd att mitt liv kommer sluta i kattastrof, att jag varken kommer ha utbildning, jobb eller framtid.. men jag orkar inte ta tag i det.

hur ska jag orka planera min framtid när jag inte ens orkar leva i nuet?

Jag har inget att leva för, inget mål att jobba för att uppnå. Inget som får mig att vilja fortsätta med mina studier.

som om inte detta vore nog, så påminner omgivningen mig om att det börjar närma sig vinter och jul.. och jag har fortfarande inte sagt ett enda ord till min pappa sedan veckan innan vi åkte till Grövelsjön. Hur länge sen är det? Jag minns inte..

Jag minns inte ens hans röst...

Visst är det kanske lite mitt ansvar med.. men det var han som inte ringde när jag utan att berätta det för honom inte dök upp.

borde man inte bli lite orolig när ens dotter inte kommer hem en fredagkväll?

Det var också han som glömde bort min student.. Inte ens ett sms? vad ska jag göra då? Ringa? och säga vadå?

Jag vet inte..

Och snart nog är det jul.. vad ska jag göra då? Köpa en julklapp och skicka med Elin? Kommer han be mig komma dit?

Livet suger verkligen, och jag har inte ens någon att prata med... Alla är så långt borta.. Jag saknar mina vänner, saknar Marie och Fai. De två mest underbara personerna någonsin, men som bor så långt borta.

Jag saknar tiden då Fai kunde komma hem och bo hos mig när som helst. När jag bara behövde säga att jag saknar henne och nästa dag var hon där. Jag önskar att jag bodde närmare henne, jag behöver min bästa vän..

På samma gång försvinner mina vänner på fiesta. Skulle någon av er förstå om jag försökte förklara hur rädd jag är att förlora dem? Jag är så rädd, att när de väl bestämmer sig för att fiesta inte är ett spel de längre vill spela, när alla går över till DN, så kommer jag aldrig mer höra deras röst. Jag tror inte att jag kommer klara av att förlora dem.

Nej, nu ska jag försöka få några timmars sömn, i morgon börjar ännu en värdelös dag.

love
~Sandra

Japps, nu är den snart här, studenten 2011! I morgon faktiskt O.o då jäklar! :D Idag var det dock mösspåtagning och fotografering, vilket var... ja tråkigt till viss del och grymt kul på samma gång :P Fotografering är alltid lika hemskt men det var kul att se vilka som fick stipendium och att sjunga studentlåtar med alla andra 3or.. Det var nästan magiskt :)

Har inte tid att skriva mycket, dags att sova egentligen, stor dag i morgon! Men ah, kände att det var dags att slänga in något på bloggen igen :P

Så det blir en film av bocktetten från Vadsbo när de sjunger sin egen variant av "Superman" (:

Och sen ofc!

Ett stort

GRATTIS

till Marie som fick både stipendium OCH sommarjobb idag :D

Grattis gumman!!

Underbart :D

Chocken när hon fick sitt stipendium var uppenbart x) ingen trodde att hon skulle få det från "Frimurarorden" eller vad fan det nu va :P vi trodde hon skulle få ett, men inte det kanske ^^ så när de sa "Marie Bengtsson" var min enda kommentar "va?" (um ja.. schysst kompis va? ._.) men sedan bröt BF ut i jublande applåder! Tror nog att Marie fick mest oväsen av alla :D GO BF!!

Nejnej, nu ska jag sova... i morgon säger jag adjö till min underbara klass ._. vänta er ett långt och känslofyllt inlägg när jag kommer hem från Göteborg på lördag/söndag.. Omg, I WILL MISS YOU!!

BF<3 in good times and bad times, we still made it.. together<3

Love love

/Yen

Okej, vare sig ni gillar fiesta eller inte, så är detta en sjukt bra story O.o

Har du lite tid över, kolla in den, iaf första delen :3

So beautiful...

R.I.P

Johanna Andersson

Ett liv ska inte sluta som ditt gjorde

Men Gud ville väl ha sin vackraste ängel tillbaka

Det är snart två år sedan du lämnade oss.. Och jag har ännu inte riktigt kunnat förstå att du är borta. Du var för snäll, för omtyckt, för underbar för att lämna oss redan.

Även om jag bara träffade dig irl ett fåtal gånger, så gjorde du så starkt intryck på mig. Du fick mig att le då ingen annan kunde, fick mig att tro på mig själv, fick mig att se något vackert i allt.

Du var också den som öppnade mina ögon, den som fick mig att förstå att allt inte är svart och vitt. Du fick mig att se människor på ett annat sätt än jag gjorde. Du lärde mig att lita på andra igen, och du fick mig att förstå att det faktiskt finns något underbart hos alla, det gäller bara att titta lite djupare.

Du tog också allt det här med dig när du lämnade oss.

Jag blev ännu en gång rädd för andra, livrädd för att bli lämnade igen, vågade inte lita på någon och jag kunde inte längre se på samma sätt som du lärde mig.

Men vet du, jag tror att du skulle bli glad över att höra, att jag ännu en gång har börjat lita på människor.. Trots att den delen försvann med dig, så börjar den komma tillbaka. Jag är inte längre lika rädd för att träffa nya vänner, dock är jag nu räddare än någonsin att förlora dem.

Men trots detta, är det dig jag kan tacka för att jag fortfarande finns till.. Tack vare dig lärde jag mig att ta tag i livet och att i alla fall försöka le varje dag.

Men jag frågar mig fortfarande.

Hur kunde du lära mig allt detta, men själv inte orka göra det?

Varför blev det för svårt för dig vännen? Varför gav du upp?<3

Jag har under så lång tid tänkt på dig varje dag, undrat vad du skulle säga om du såg mig nu...

Skulle livet se ut så här då?

Skulle du förstå när jag berättade om det som nyss hände?

Vad skulle du säga om mitt nya liv i Fiesta?

Vad skulle du tycka om min vänskap med Yeb och Agnes?

Skulle jag ens ha träffat dem om du fortfarande fanns hos oss?

Jag hade en dröm om dig i natt.. Så vacker och så sorglig på samma gång. Men jag tror att den betyder något. Kanske att det är dags att släppa taget? Kanske borde jag låta dig gå nu..

Jag lyssnade på Hallelujah idag... Låten som du älskade så mycket, låten som jag inte har klarat av att höra sen den dagen.

De som känner mig, respekterar mig, låter mig slippa höra den. Ibland är det någon som spelar den i skolan, och alltid finns det någon där som säger till dem att stänga av. Jag uppskattar det verkligen, mer än jag kan beskriva.

Men idag lyssnade jag.. Hörde orden, tog in musiken. Försökte minnas hur du såg den. Hur du analyserade den för mig. Hur du berättade varför den var så perfekt.

Jag kan inte se det du såg, eller höra vad du hörde. Men jag lyckades lyssna på hela.

Så jag ska låta dig gå nu. Jag ska låta dig vila i fred och jag hoppas att du har det bra vart du än är. Jag måste släppa taget, så låt oss ses i din himmel.

För första gången på min blogg.. och troligtvis den sista. Det är din låt Johanna.. Vad andra än säger, är det alltid dig jag tänker på när jag hör den.

Så snabbt ett liv kan släckas..

Vila i frid älskade<3

Så ses vi snart..