Äntligen något som lyser upp i mörkret, biljetterna till London är nu bokade :)

Jag och Marie ensamma i London, det kommer bli ett galet äventyr :D Men det kommer säkert bli sjukt kul med *-* Med lite tur kommer jag nog kunna träffa Yeb och Agnes med *-* det vore grymt coolt, *hoppas hoppas* men vet inte hur de jobbar eller något när vi är där.. Yeb är ledig måndagen, men Agnes... hmm, aja vi får la hälsa på henne på hennes jobb i värsta fall ;)<3

Och även om de nu inte vill träffa mig, så kommer vi ändå ha sjukt kul Marie och jag :D Jäklar vad härligt, däremot får vi se hur flygturen blir ^^ jag som är livrädd för att flyga, och Marie som kommer flyga för första gången :3 Mwaha ^-^

Nu har vi dock "bara" ett problem.. vi vet inte vart vi ska bo x) men det löser vi :D fortfarande massa tid kvar :3 (sheat, nu har jag velat använda 3 olika ord men har vart tvungen att ändra eftersom jag inte kommer ihåg hur de stavas O.o sheat, svenskan blir sämre i takt med att engelskan blir bättre...)

/Yen

Jag och Niwy (Elin) har nu spelat Fiesta i ett år :)

det firade vi med att baka en tårta :D

"om jag betyder det minsta lilla för dig, gilla detta"

"Kommentera med ett <3 om du skulle sakna mig om jag dog"

"Skriv ärligt vad du tycker om mig"

"Om jag någonsin har fått dig att le, gilla detta"

Logginlägg som detta är typ det enda man ser när man nu för tiden loggar in på facebook.. Förut störde jag mig på det, "vilka patetiska människor" tänkte jag. Men sen började jag fundera lite...

De här personerna som lägger ut detta, vilken dålig självkänsla de måste ha. De söker uppmärksamhet, ett tecken på att vara älskade. De behöver få något slags godkännande och ett "gilla" för att veta att de är omtyckta och att folk ser dem.

Om man lägger ut något sådant i sin logg, måste man ju vara i desperat behov att ett godkännande, det skulle alltså räcka med att någon "gillar" inlägget för att personen i fråga ska känna sig lite bättre, för att denna person ska få ett hopp om att någon bryr sig om dem...

Men sedan tänkte jag lite längre. Vi alla söker denna uppmärksamhet. Hela tiden. Jag säger att jag bloggar för min egen skull, men skulle jag fortsätta om jag aldrig fick en enda kommentar? Och alla på bdb, som lägger ut bilder. Visst skulle de sluta om ingen skrev en kommentar ibland?

Precis så är det på facebook, man skriver ett logginlägg för att man vill att andra ska se en. "Här är jag, kommentera, gilla, eller gör vad som helst men visa i alla fall att jag finns"

Ja... det var väl dagens fundering(ar) x)

Love

/Sandra

Everyone wants happiness, noone wants pain...

But you can't make a rainbow without a little rain

<3

ETT STORT GRATTIS

till Marie som klarade uppkörningen och nu har körkort :D

Bra jobbat gumman! Nu får du ta bilen och köpa godis av mig någon dag :3

<3

R.I.P

Johanna Andersson

Ett liv ska inte sluta som ditt gjorde

Men Gud ville väl ha sin vackraste ängel tillbaka

Det är snart två år sedan du lämnade oss.. Och jag har ännu inte riktigt kunnat förstå att du är borta. Du var för snäll, för omtyckt, för underbar för att lämna oss redan.

Även om jag bara träffade dig irl ett fåtal gånger, så gjorde du så starkt intryck på mig. Du fick mig att le då ingen annan kunde, fick mig att tro på mig själv, fick mig att se något vackert i allt.

Du var också den som öppnade mina ögon, den som fick mig att förstå att allt inte är svart och vitt. Du fick mig att se människor på ett annat sätt än jag gjorde. Du lärde mig att lita på andra igen, och du fick mig att förstå att det faktiskt finns något underbart hos alla, det gäller bara att titta lite djupare.

Du tog också allt det här med dig när du lämnade oss.

Jag blev ännu en gång rädd för andra, livrädd för att bli lämnade igen, vågade inte lita på någon och jag kunde inte längre se på samma sätt som du lärde mig.

Men vet du, jag tror att du skulle bli glad över att höra, att jag ännu en gång har börjat lita på människor.. Trots att den delen försvann med dig, så börjar den komma tillbaka. Jag är inte längre lika rädd för att träffa nya vänner, dock är jag nu räddare än någonsin att förlora dem.

Men trots detta, är det dig jag kan tacka för att jag fortfarande finns till.. Tack vare dig lärde jag mig att ta tag i livet och att i alla fall försöka le varje dag.

Men jag frågar mig fortfarande.

Hur kunde du lära mig allt detta, men själv inte orka göra det?

Varför blev det för svårt för dig vännen? Varför gav du upp?<3

Jag har under så lång tid tänkt på dig varje dag, undrat vad du skulle säga om du såg mig nu...

Skulle livet se ut så här då?

Skulle du förstå när jag berättade om det som nyss hände?

Vad skulle du säga om mitt nya liv i Fiesta?

Vad skulle du tycka om min vänskap med Yeb och Agnes?

Skulle jag ens ha träffat dem om du fortfarande fanns hos oss?

Jag hade en dröm om dig i natt.. Så vacker och så sorglig på samma gång. Men jag tror att den betyder något. Kanske att det är dags att släppa taget? Kanske borde jag låta dig gå nu..

Jag lyssnade på Hallelujah idag... Låten som du älskade så mycket, låten som jag inte har klarat av att höra sen den dagen.

De som känner mig, respekterar mig, låter mig slippa höra den. Ibland är det någon som spelar den i skolan, och alltid finns det någon där som säger till dem att stänga av. Jag uppskattar det verkligen, mer än jag kan beskriva.

Men idag lyssnade jag.. Hörde orden, tog in musiken. Försökte minnas hur du såg den. Hur du analyserade den för mig. Hur du berättade varför den var så perfekt.

Jag kan inte se det du såg, eller höra vad du hörde. Men jag lyckades lyssna på hela.

Så jag ska låta dig gå nu. Jag ska låta dig vila i fred och jag hoppas att du har det bra vart du än är. Jag måste släppa taget, så låt oss ses i din himmel.

För första gången på min blogg.. och troligtvis den sista. Det är din låt Johanna.. Vad andra än säger, är det alltid dig jag tänker på när jag hör den.

Så snabbt ett liv kan släckas..

Vila i frid älskade<3

Så ses vi snart..