R.I.P

Johanna Andersson

Ett liv ska inte sluta som ditt gjorde

Men Gud ville väl ha sin vackraste ängel tillbaka

Det är snart två år sedan du lämnade oss.. Och jag har ännu inte riktigt kunnat förstå att du är borta. Du var för snäll, för omtyckt, för underbar för att lämna oss redan.

Även om jag bara träffade dig irl ett fåtal gånger, så gjorde du så starkt intryck på mig. Du fick mig att le då ingen annan kunde, fick mig att tro på mig själv, fick mig att se något vackert i allt.

Du var också den som öppnade mina ögon, den som fick mig att förstå att allt inte är svart och vitt. Du fick mig att se människor på ett annat sätt än jag gjorde. Du lärde mig att lita på andra igen, och du fick mig att förstå att det faktiskt finns något underbart hos alla, det gäller bara att titta lite djupare.

Du tog också allt det här med dig när du lämnade oss.

Jag blev ännu en gång rädd för andra, livrädd för att bli lämnade igen, vågade inte lita på någon och jag kunde inte längre se på samma sätt som du lärde mig.

Men vet du, jag tror att du skulle bli glad över att höra, att jag ännu en gång har börjat lita på människor.. Trots att den delen försvann med dig, så börjar den komma tillbaka. Jag är inte längre lika rädd för att träffa nya vänner, dock är jag nu räddare än någonsin att förlora dem.

Men trots detta, är det dig jag kan tacka för att jag fortfarande finns till.. Tack vare dig lärde jag mig att ta tag i livet och att i alla fall försöka le varje dag.

Men jag frågar mig fortfarande.

Hur kunde du lära mig allt detta, men själv inte orka göra det?

Varför blev det för svårt för dig vännen? Varför gav du upp?<3

Jag har under så lång tid tänkt på dig varje dag, undrat vad du skulle säga om du såg mig nu...

Skulle livet se ut så här då?

Skulle du förstå när jag berättade om det som nyss hände?

Vad skulle du säga om mitt nya liv i Fiesta?

Vad skulle du tycka om min vänskap med Yeb och Agnes?

Skulle jag ens ha träffat dem om du fortfarande fanns hos oss?

Jag hade en dröm om dig i natt.. Så vacker och så sorglig på samma gång. Men jag tror att den betyder något. Kanske att det är dags att släppa taget? Kanske borde jag låta dig gå nu..

Jag lyssnade på Hallelujah idag... Låten som du älskade så mycket, låten som jag inte har klarat av att höra sen den dagen.

De som känner mig, respekterar mig, låter mig slippa höra den. Ibland är det någon som spelar den i skolan, och alltid finns det någon där som säger till dem att stänga av. Jag uppskattar det verkligen, mer än jag kan beskriva.

Men idag lyssnade jag.. Hörde orden, tog in musiken. Försökte minnas hur du såg den. Hur du analyserade den för mig. Hur du berättade varför den var så perfekt.

Jag kan inte se det du såg, eller höra vad du hörde. Men jag lyckades lyssna på hela.

Så jag ska låta dig gå nu. Jag ska låta dig vila i fred och jag hoppas att du har det bra vart du än är. Jag måste släppa taget, så låt oss ses i din himmel.

För första gången på min blogg.. och troligtvis den sista. Det är din låt Johanna.. Vad andra än säger, är det alltid dig jag tänker på när jag hör den.

Så snabbt ett liv kan släckas..

Vila i frid älskade<3

Så ses vi snart..