Jag låg vaken till klockan halv sex i morse och praktiskt taget slukade boken "Godnatt Mister Tom". Att jag inte kan släppa en bok händer ofta, men den här boken var mer än omöjlig att lägga ifrån sig.

Aldrig har jag läst en bok som gjort sådant intryck på mig...

Titel: Godnatt Mister Tom
Författare: Michelle Magorian
Orginaltitel: Goodnight Mister Tom  

Detta var en klassiker som man inte får missa, underbar var den.

Boken utspelar sig under 2a Världskriget och handlar om William Beech som evakueras från London till den lilla byn Little Weirworld ute på landsbygden. Där får han bo hos Tom Oakley, en gammal enstöring som Willie först ser som sur och grinig och som han är rädd för. Men det är hos Mister Tom, som Willie kallar honom, som William för första gången behandlas med vänlighet. För första gången får han äta sig mätt, han får kläder och han får sova i en egen säng.

Både Willie och Tom förändras under det halvår som Willie bor där. Tom blir plötsligt en glad gammal man och för första gången på många år börjar han umgås med andra. Willie går från att vara rädd för allt till att älska livet och upptäcka saker han är bra på, efter att i hela sitt liv fått veta att han inte kan något alls får han helt plötsligt beröm för saker han gör.

Allt förändras dock den dag då Willies mamma vill att han ska komma hem och han tvingas resa ifrån Mister Tom. Det går veckor utan att Tom får det minsta livsteken från Willie och en dag bestämmer han sig för att åka till London och leta rätt på honom. Det han sedan möter där är värre än han någonsin kunnat tänka sig och kampen om Willies liv har egentligen bara börjat.

Jag tycker att den här boken är otroligt bra, visst vänder den sig kanske egentligen till personer som är yngre än vad jag är men trots det så är det en bok som är värd att läsas.
Boken erbjuder både lyckliga och sorgliga stunder, den berättar vilket grymhet en mor kan behandla sin son med och hur en person kan förändras bara genom att för en gångs skull få vara en människa.
Boken lyckades också med en sak som inte händer så ofta när jag läser böcker, många böcker jag läser är sorgliga men det var första gången på väldigt länge som en bok fick mig att gråta. Inte bara på ett ställe utan tre, två gånger för att den var så sjukt sorglig, en gång av en slags lycka när jag läste om Willies glädje.
Som sagt, detta är en klassiker man inte får missa, det jag nu har skrivit om den kan inte ens spegla en liten del av hur bra den är, jag kan inte förklara för andra varför de borde läsa en bok men jag kan säga, att om du inte läser denna, har du verkligen missat något.

/Sandra